betongsyster

redan när hon gick på bussen i höganäs fick hon ont i magen och när hon var tvungen att ringa sin pappa på tåget fylldes halsen av stenar igen. det går inte bra, inte alls..
helgen var underbar och hon behövde komma bort från kristianstad och allt som hon känner utanochinnan. att hon hade en man som mötte henne vid en busshållplats i en blåsig men söt håla gjorde allt så mycket bätte. han är finast, hennes man!

men hon har börjat drömma någon form av mardrömmar.. någon lämnar henne varje gång och hon vaknar alltid gråtande och/eller anfådd...

denna söndag har ätit upp henne, timmarna har gått långsammare och långsammare för varje gång hon råkat kolla på klockan och allt hon ville var att dagen skulle bli kväll så att hon kunde sova på riktigt. (fast hon vet, längst in, att hon aldrig sover bra ensam efter nätter med en värmande famn..)

(parantes) hon har inte sprungit idag = hon är dålig! (slut på parantes)

men hon ska sova nu, för hon vet att om hon blundar riktigt hårt och kramar täcker tillräckligt nära kan hon nästan låtsas att värmen och tryggheten finns där. och inatt vill hon inte förlora någon, dumma dåliga drömmar..