betongsyster

det hemskaste är nog att jag är rädd. rädd när världen inte har tid för känslor eller närhet eller till och med kärlek. och det hemskaste är nog att jag förstår. och att alla de där skratten jag fått beröm för kommer klinga sådär lite falskt igen... (och kanske att du inte såg, de var också ganska hemskt.)