betongsyster

solen går vackert ner över möllebacken och kvällen är sommar ut i fingerspetsarna. (dock väldigt blåsig, men det får man ta) vädret hela dagen har egentligen speglat mig gaska bra, alltså humörsvängningar ut i fingerspetsarna; skyfall och sen blir det så varm att jacka är en omöjlighet, min mage försöker döda mig och sen ligger jag och trivs i gräset.

och nu sitter jag hemma och är galet arg på mig själv, jag hatar hatar HATAR att jag inte är på siesta! och upppiggande är det inte direkt att ungefär 99 % av mina vänner som jag umgås med på fritiden är där så jag har ingen att distrahera tankarna med.
...förutom lördag då jag ska till lund med min fina man, mysigt mysigt



(och jag orkar inte ens skriva vad som händer just nu... men jag hatar dig, jag verkigen hatar dig med hela min kropp!! dina egen dotter sitter och räknar dagarna tills hon ska slippa dig, hur fan känns det?!)

idag har jag fortsatt vara skitförkyld. så min hals har fortsatt riva i mig och min näsa har fortsatt rinna i mig.. mög!

och så har jag försovit mig
och jag har haft en feministisk körsång på huvudet hela eftermiddagen och kvällen
och så har dragit för gardinerna och krypit ihop i sängen och kollat in i väggen i tre kvart 
och jag har hatat
och så har jag saknat
och jag har fått ett till sommarjobb och därmed bokat upp hela min sommar
och jag har druckit äcklig soppa
och krängt goda marie-kex
och så har jag skrattat
och jag har gråtit
och jag har lagt mig på sängen i fem min för att sluta må illa och vaknat en timme senare med huvudvärk
och så har jag minsann fått mitt livs första riktiga röstkort !!
och jag har fått en söt brio-nyckelring med ett tåg, till min samling
och så har jag snorat och snorat och snorat och hostat och hostat och hostat

och nu så ska jag smula ner min säng med mer marie-kex
och imorgon ska jag handla upp nästan alla mina sparpengar på kängor

jag och min man har kommit fram till att jag blir depp för att jag är depp, och nu har jag kommit på varför..

det är svårt att vara pepp när den tyngsta och alldra största grundstenen i ens liv gör en depp. och jag blir då depp på mig själv för att jag inte kan bortse från den grundstenen. jag blir arg på mig själv för att jag inte lyckas släppa taget från mitt hem. jag blir besviken på mig själv för att jag inte kan bortse från min familj, dem jag vill bortse från alldra mest!

och jag har kommit på att det är antagligen därför jag mår ännu sämre utan en man, en pojkvän. och det är antagligen därför jag näst intill är "beroende" av en trygghet vid min sida, en pojkvän. för jag gör allt för att byta ut den förbaskade grundstenen!

och är det inte typiskt? filip flyttade knappt två månader efter att han fyllde arton. jag har nu varit arton i drygt en månad och jag håller på att kolapsa.. jävla grundsten!


morgonen blev ett helvete, så jag bröt ihop i en kvart och sen duchade jag bort mig det igen.
nu är det okej och nu ska jag plugga konstant tills jag är klar. ingen klättring och teater för mig, inte.
men jag ska fixa det, till slut ska jag fixa dethär. till slut ska jag flytta..

(och nu kommer du in och kramar mig och frågar om jag fryser?! efter att skällt ut mig och hela mitt sätt att hantera mitt liv så kommer du in i min lilla fristad och tror att allt ska vara bra?! jag hatar dig!!)

lugn, och förvånansvärt tillfredställd och belåten med det lugn, ska jag nu dra mig mot jamapysen,
himlen är härligt isblå, månen stark, luften frisk och en söt engelsk barnbok väntar på mig i sängen.

jag har säkert och lagom långt sommarjobb, mina blå hajken-papper kom idag, magda har föreslagit en kortare hajk i sommar (tent for two så att säga), mamma har börjar prata om att jag nog trots allt behöver nya kängor och det känns som att denna sommaren kommer bli fin endå

i helgen ska jag springa runt i scoutskjorta på stan, äntligen få tid att plugga en del, förhoppningsvis simma och ännu mer förhoppningsvis - klättra!

men som sagt, nu väntar min bok. förtrollade sängar och busiga barn skriker på mig..
och som sagt igen, lugn! jag är lugn, och jag bloggar! jag är lugn, och jag älskar det!

det är då du ska säga att jag skulle ha sagt något
det är då du ska säga att du alltid stöttar mig
det är då du ska säga att allt kommer bli bra...

jag saknar teamet, laget, tvåsamheten
jag saknar när vi var bäst tillsammans...

en man brukar säga till mig att när jag är depp är det bloggtime
jag försöker vänja mig vid att när jag är depp ska jag röra på mig

så idag, för en gångs skull, lyssnade jag på mig själv. jag knöt gympadojjorna, satte upp håret i en hästsvans och begav mig ut i regnet. jag sprang, storgråtandes, i tjugo minuter. sen fick jag veta hur dålig min kondis hade blivit och jag gick hem genomblöt. jag tog en varm lång dusch och kom på att jag hade lyckats skingra mina tankar...

and I know that it's a wonderful world, from the sky down to the sea

but I can only feel it when you're here, here with me ..will you stay?