betongsyster

morgon:
tyst! bara sluta prata med mig, sluta! för även om du får mig att förstå matten och vi skrattar tillsammans vid köksbordet om kvällarna och det kanske ser ut som någon form av sund familjerelation så hör jag alltid dina skrik. jag minns alltid när du blir sådär rasande och jag kommer aldrig förlåta dig för att du aldrig kan hejda dig. jag förtjänar det inte, men du lyckas bryta ner mig totalt varje gång i alla fall. så bara tyst! sluta va sådär töntigt vardags-positivt och bara inse att inget har förändrats.. aldrig kommer det förändras..

eftermiddag:
jag önskar att jag hade ork att ta mig tiden att se. gå ut på altanen med mitt the och knark och lyssna på fåglarna och trivas med färgerna som blir när solen lyser på allt som blivit höst. för jag vet att jag hade älskat det.
men istället sätter jag på datorn, drar ner persienen så jag ser skärmen och bloggar bort mina tankar. hmm..bloggar bort minnena för ett tag, men aldrig stenen i bröstet. nej aldrig lyckas jag skriva bort känslan. inte föräns jag vågar gå ut och vara ensam med solen och hösten, först då kanske allt lossnar för en liten stund.. följ med mig